Förstörd
Känner mej så himla förstörd. Allt känns tungt och helt åt helvete. Ingenting går som jag vill och jag har lagt ner så otroligt mycket energi på helt fel saker känner jag. Jag hinner inte med mej själv. Känns som att jag kämpar för tre personer utan ändå något resultat. Jag är mitt mellan skratt och gråt hela tiden. Jag lägger ner så mycket tid och tankar åt andra så att jag själv hamnar i skiten medans dom hamnar på prispallen. Här hemma sitter jag ensam, med en häst som inte kan bli riden fast att jag kokar över av engagemang, tid och energi till att göra allt för honom. Jag antar att jag bara känner mej ledsen över att det är massa is ute, våren tar tid på sig och jag stressar. Det kommer ju bli bättre och lättare. Till sommaren kan jag rida hur mycket jag vill och kanske till och med rida till någon granne med häst som vill göra oss sällskap. Jag måste lära mig att lyfta blicken och tänka mer på mej själv.